Det var en mörk söndagskväll i april 1994 när jag fick höra att Kurt Cobain hade begått självmord. Jag höll på att packa min skolväska i sovrummet när mamma ropade ”Sångaren du gillar har dött!”
Ihopkrupen i soffan på vinden, omringad av Kurt Cobain-affischer, låg jag där med tårar i ögonen och stirrade på bilden av Cobains självmordsbrev där han strukit under ordet ”empati”. Det var ett ord som jag stött på tidigare under året när vi läst boken Dödssynden i skolan. Atticus säger där att ”man känner aldrig riktigt någon innan man har gått i deras skor”. Sedan dess är empati något jag har försökt efterleva, med blandade resultat, och yogans djurpositioner har mycket att lära oss om just empati.
Yoga handlar om att byta skepnad, både fysiskt och mentalt. ”Jag känner mig hög”, sa nyligen en av mina elever efter en klass, och yoga kan faktiskt ha den effekten. Den får dig att känna dig som en helt ny person. Om jag vill känna den känslan gör jag den fullfjädrade påfågeln (pincha mayurasana) – den vänder bokstavligt talat min värld uppochner. Dessa fågelarmbalanser påminner oss om vår lekfulla sida och om att fåglar inte lär sig flyga på bara en dag – att de faller medan de lär sig. Lek runt lite med fågelpositionerna; du kan komma att förvånas över dess effekt.
Ett av mina bästa tips för att lära ut kråkan (bakasana) är att instruera eleverna att leka med sin egen vikt, att skifta den framåt och bakåt och att lyfta ena benet och sedan sätta ner det igen. Kråkan handlar inte om att vara stark, utan om att hitta balansen. Det är viktigt för balansen att man tittar uppåt och inte neråt, att vara extrovert istället för introvert, när man gör kråkan.
Att apa sig
Delfinen och apan (ardha pincha mayurasana och hanumanasana) är också lekfulla asanas. Att hitta det roliga i delfinen hjälper dig i utförandet av den fullfjädrade påfågeln och skorpionen (vrschikasana). Om övergången från delfinen till de uppochnedvända varianterna av denna position gör dig för nervös kommer du inte klara det.
Historien bakom apans position är att den liknar det språng som apguden Hanuman tog från Indien till Sri Lanka. Detta påminner oss om att det inte bara handlar om böjningen i det främre benet och viljan att sträcka ut på det främre knät, utan även – och än viktigare – om utsträckningen av det bakre benet, bort från höftleden.
I motsats till dessa lekfulla och extroverta positioner lär oss sköldpaddan (kurmasana) att blicka inåt. Denna position, som vanligtvis görs i slutet av en klass, fokuserar på att stimulera det parasympatiska nervsystemet. I sköldpaddan böjer man ner huvudet och synfältet bryts därmed av. Benen täcker öronen så att hörseln kopplas bort. Vi blir tysta och långsamma som sköldpaddan och hjärnaktiviteten blir lugn och stilla. Det handlar om att koppla bort sinnena, pratyahara, och förbereda sig för meditation. I Bhagavadgita (2.58) står det att ”när man kan koppla bort sinnena från länken till yttre objekt, så som en sköldpadda drar undan sina ben från yttre faror, har man ett fast fokus på vägen mot vishet”.
Reptilpositionerna lär oss om tålamod. En orm lär känna världen från dess vibrationer och därför är det i kobran (bhujangasana) viktigt att magen och benen ligger mot marken, där benen är som en svans, istället för att enbart fokusera på intensiteten i ryggraden och axlarna. För de som har stela höfter handlar ödlan (utthan pristhasana) om att överlämna sig. Istället för att dra sig undan från intensiteten ska man föreställa sig en ödla på en vägg en solig dag, i väntan på sitt byte. Med en reptils tålamod kommer positionen så småningom gå vägen.
Tigertassar
Så äntligen några ord om de stora däggdjuren. Slappnar en katt, hund eller tiger av i frambenen när de sträcker sig? Det gäller att ha starka armar i dessa positioner och att dra axlarna bakåt. När Talisker, min Breton, gör sin morgonstretch handlar det bara om ryggraden och i den nedåtgående hunden (adho mukha svanasana) handlar det om höfterna. När jag ser hur långt och långsamt hon gör sin nedåtgående hund faller plötsligt polletten ner – det är en avslappningsposition. Ibland gör vi människor den uppåtgående hunden (urdhva mukha svanasana) som om vi bara hade en punkt, i ländryggen, där vi kan böja oss och ingen annanstans. Vi kan givetvis böja oss där, men det är bara en av 25 punkter (rörelsesegment) längs med ryggraden, så sträva efter att göra kurvan längre, att dra in bröstet och se till att aktivera latissimus dorsi. Detta förhindrar att man belastar den nedre delen av ryggraden allt för mycket och istället låter man bröstet öppna upp sig för att underlätta andningen. Säkerställ även att du har händerna rakt under axlarna i de snabba sekvenserna. Det är något man ofta glömmer och det kan leda till svåra problem med handlederna och svårigheter med att sträcka ut hals- och bröstkotorna. Ta god tid på dig, precis som en riktig hund.
Vi byter även skepnad under meditation och särskilt under bildsekvensen i yoga nidra. När du har gjort en bra yoga nidra känns det som om du har flugit runt jorden ett varv, gjort allt, varit överallt, känt varje känsla. Så här beskriver buddhisten, poeten och Pulitzerprisvinnaren Gary Snyder det: ”Meditation är inte bara vila eller en retreat från strömmens tumult och det smutsiga i världen. Det är ett sätt att vara strömmen, så att man kan känna sig hemma både i skummande vatten och i strömvirvlar. Meditationen kopplar bort en från världen, men får en samtidigt att helt koppla in.”
För att känna dig som ett med världen och för att ta fram det bästa (eller besten) inom dig kan du prova att byta skepnad: sträck på dig som en katt, idissla som en ko, svinga dig fram som en apa, lek som en kråka, flyg som en örn, ryt som ett lejon – och upptäck hur det känns att gå i ett annat djurs tassar och därmed uppleva världen på ett annorlunda, men lika sanningsenligt vis. Det här är vägen till samadhi, till att gå utöver sig själv och känna kopplingen till världen vi lever i.
Som Kurt Cobain sa: fred, kärlek, empati.
LÄS MER: Malou Lejon brinner för barnyoga
LÄS MER: 7 yogapositioner på djupet
