När jag först började med yoga brukade jag bli arg på mig själv för att jag inte klarade av att göra positionerna exakt som min lärare. Det spelade ingen roll att jag var en total nybörjare och aldrig hade befunnit mig på en yogamatta innan. Min inre röst var envis och orealistiskt kritisk. Den pikade mig för att jag inte ens klarade av att göra de enklaste positionerna ordentligt – och då förstod jag inte att till och med de enklaste positionerna kan vara svåra.
Jag kommer ihåg när jag låg i Savasana i början av en klass och jag hörde hela tiden hur min kritiska röst fokuserade på det negativa: ”Du är för stel. Du är inte tillräckligt medveten om din andning. Du somnade ju i Savasana! Personen på mattan bredvid kunde säkert höra dig snarka.” Den kritiska rösten har varit min kompanjon under den största delen av mitt vuxna liv, men jag la inte märke till dess närvaro och negativitet förrän jag började med yoga. Kanske var det tystnaden i varje position som gjorde att jag kunde höra rösten tydligare. Eller hade jag kanske vant mig vid att rösten var en ständig del av mitt liv, så att jag inte längre reagerade på den pessimistiska tonen. Men den lät så elak och påträngande när jag övade på positionerna.
Lärarna sa ofta åt mig att jag skulle bli mjukare, att jag skulle öppna hjärtat, våga ta risker och testa på nya positioner. Svaret på det var klart och tydligt i mitt huvud: ”Skämtar du eller? Jag kommer aldrig kunna göra det. Jag kommer aldrig att bli en yogi.”
De första åren på mattan lyssnade jag faktiskt på den rösten. Jag tittade på när läraren demonstrerade nya positioner inför klassen. Jag stod och lyssnade respektfullt och log trevligt när läraren sa att vi skulle testa på det själva. Sedan återvände jag till min matta och försökte utföra samma sak med min egen kropp. Under tiden hörde jag hela tiden hur rösten inom mig sa att jag skulle skämma ut mig själv eller skada mig själv.
Men ju mer jag övade, desto mjukare blev mitt hjärta och desto tystare blev min inre röst. Tills en dag, då jag insåg att jag inte kunde höra den alls längre. Då fanns bara jag och mattan och positionen som jag försökte klara av just då. Yoga lärde mig att hantera den kritiska rösten, att bli vän med den och att älska mig själv. Jag lärde mig själv att älska mig själv för det jag klarade av istället för att hata mig för det jag inte klarade av. Om jag inte kunde stå på händer så njöt jag av lärandeprocessen. Jag accepterade att jag behövde stöd under handståendet, och flyttade därmed mattan från mitten av rummet till väggen. När jag började lyssna på mig själv och sänka förväntningarna, som ändå var orealistiska från början, så tystnade den kritiska rösten helt.
LÄS MER: Självkritiken och highly sensitive
LÄS MER: Gungande självkänsla
