Emma Holmgren kombinerade studier med hög arbetsbelastning och lyssnade inte när kroppen sa ifrån. Här berättar hon själv om hur hennes liv tog en ny vändning och om hur vägen till en ny tillvaro till sist uppenbarade sig.
Jag är i grunden undersköterska och mentalskötare men mitt stora engagemang för de äldres livsvillkor ledde mig vidare. Jag utbildade mig inom bland annat socialpsykologi och vårdledarskap för att kunna arbeta som enhetschef inom äldreomsorgen. Jag fick mitt chefsjobb år 2012 och jag hade då fortfarande ett par års halvtidsstudier kvar för att ta min examen. Det i kombination med två barn, en man på turné och att jag blev ansvarig för att äldreboendet skulle flyttas och byggas om ledde till många stressymptom i kroppen. Vid den tidpunkten kopplade jag det däremot inte till stress, jag hade ett av mina bästa år någonsin och tyckte mig må väldigt bra på alla plan. Jag sökte läkare på vårdcentralen vid olika tillfällen – med ett ben som domnade bort, en mage som trasslade och lock för örat. Inte heller de såg någon helhet. Min man anade det som jag själv inte kunde se men det gjorde mig bara irriterad. Under en semesterresa till Grekland förändrades mitt liv. Jag var35 år och trodde att jag plötsligt hade blivit flygrädd.
Jag förstod inte varför jag kände ett så starkt motstånd mot att åka iväg, jag ville helst stanna hemma och sova.
Den första ångestattacken kom redan på flygplatsen och det blev en plågsam vecka i Grekland. Utåt sett var allt som vanligt, jag försökte för barnens skull, men inombords kände jag inte längre igen mig själv. Jag orkade knappt gå mellan lägenheten och poolen, all energi var borta. Det kändes som att hela kroppen höll på att stänga ner och jag undrade om jag någonsin skulle komma hem igen. På kvällarna när barnen hade somnat rev och slet ångesten i mig, det hade jag aldrig upplevt innan. Det låter dystert när jag berättar om det, men ur detta utmattningssyndrom som ledde till ett års sjukskrivning har det också kommit så mycket gott. De viktigaste delarna för min återhämtning blev att skriva och en kurs i andning och återhämtning. Jag andades mig ur ångesten och jag skrev för att förstå och försöka acceptera att jag faktiskt var sjuk. Jag hade till slut samlat på mig så mycket text att jag tänkte att mina ord kanske skulle kunna hjälpa någon mer. Jag avslutade min sjukskrivning och skrev vidare på det som blev den egenutgivna boken Våga vara rädd – en bok om utmattningssyndrom. I boken varvas fakta med mina egna upplevelser. Till min stora förvåning var den saknad av tusentals fler och ledde fram till att jag idag driver Parus förlag med fokus på stressrelaterad ohälsa. Jag återvände aldrig till mitt tidigare arbete utan jobbar nu som författare och förläggare. En stor lycka!
LÄS OCKSÅ: Yoga – därför fungerar det
FÖRSTA KONTAKTEN MED YOGA
Som gammal gymnast hade jag en längtan efter att röra på mig och tyckte att de avancerade delarna av yogan såg fantastiska ut. Däremot hade jag aldrig tålamod när jag väl försökte ta mig an yogan. Jag kände mig otålig och hade svårt att gå in i andningen. Min man är utbildad yogainstruktör men inte heller det kunde råda bot på min rastlösa själ. Med utmattningen och ångesten kom insikten om att jag behövde förändra. Vårdcentralen hade egentligen inga fler lösningar än antidepressiv medicin och det kändes inte rätt för mig. Jag kände så tydligt att jag inte var deprimerad och hade läst på om skillnaderna mellan en depression och ett utmattningssyndrom, det sistnämnda går inte att medicinera bort. Jag ville inte fly bort från ångesten även om den plågade mig all vaken tid det första halvåret.
Jag bestämde mig för att lära mig andas. Jag började på en kurs i andning och återhämtning hos Magdalena Lagerström på Shriyoga i Alingsås. Jag kände mig rädd när den tunga dörren slog igen bakom mig och valde en matta närmast utgången. Egentligen ville jag bara springa därifrån och slippa känna efter, men så sa min kloka yogainstruktör att vi var på rätt plats, att vi lämnade den hektiska tillvaron utanför för att ta hand om oss själva en stund. Jag var otroligt spänd kring bröst, nacke och hals. Mina andetag var korta och ytliga. Jag fick genomgå en lungröntgen, spirometri där man mäter andningskapaciteten, ett arbets-EKG och en gastroskopi för att se att allt var fritt i halsen innan jag kunde acceptera att det inte fanns några fysiska hinder för min förmåga att andas. Det krävdes både mod och tålamod, men jag lärde mig medveten andning och tillsammans med förändrade tankesätt (mindfulness och mental träning) blev det min räddning. Så småningom gick jag även en kurs i medicinsk yoga. Eftersom jag var trasig i kroppen passade det bra med lugnare, enkla övningar.
YOGAN IDAG
Nu är det 5 1/2 år sedan jag blev sjuk i utmattningssyndrom. Jag lever med sviterna av det men livet fungerar bra även om det inte är som innan. Det är en ynnest att jag kan arbeta hemifrån med det jag älskar mest och har möjlighet att vila när jag behöver det.Ibland jobbar jag intensivt från morgon till kväll när energin finns där, andra dagar slutar jag redan på förmiddagen och har hunnit med att sova middag innan jag möter min dotter efter skolan. Jag startar min dag med en hundpromenad och har sedan enstund på yogamattan. Sajten Yogobe har varit väldigt fin att ha tillgång till under min tid med utmattningssyndrom och dit kanske jag återvänder, men just nu yogar jag utifrån egen känsla.
Jag har fortfarande spänningar som behöver lösas upp, jag håller på att mjuka upp en frozen shoulder nummer två och jag behöver bygga upp ny muskelstyrka. Återhämtningen är alltid i fokus. Min nästa bokutgivning är en dagbok för de med utmattningssyndrom. Jag hoppas att den ska guida i det skrivande som blev så viktigt för mig och jag skickar med lugnande ord om vad som sker i kroppen för att ingen ska behöva känna sig så rädd som jag gjorde. Idag förstår jag att yogan inte passade mig för att jag var uppe i varv. Jag blir fortfarande lätt rastlös och tycker om att ha saker på gång, just därför behöver jag den där stunden att landa. Det är lätt att tolka de främmande känslorna som att yoga inte passar dig, men kanske är det just det den gör.
Text: Emma Holmgren
LÄS OCKSÅ: Så hanterar du förslitningsskador
LÄS OCKSÅ: Lär dig älska ögonblicket
