Shay Peretz: ”Jag vill skapa ett rum där man får vara hur man vill”

Han undervisar i jeans, röker och provocerar snarare än gullar med sina elever. Klasserna är knökfulla och hans namn står på alla yogaevent-fixares most wanted-lista. Möt Shay Peretz, mannen som förlorade allt och började om i Sverige.

Om vi ska ha fina kläder, inte får röka, inte får äta onyttigt, inte dricka – vem blir kvar? Den där besattheten av kläderna, maten, identiteten, aah! Jag hatar när något är bara en sak. Jag vill skapa ett rum där man får vara hur man vill, säger Shay Peretz och lägger till:

– Jag har jeans för att statuera exempel. Man behöver inte särskilda kläder för att yoga. Och visst, rökning är dåligt och jag har bytt till e-cigarett, men samtidigt… ingen är perfekt och jag har aldrig försökt framstå som något annat än den jag är inför någon. Jag är inte expert, jag är inte högt utbildad – men jag är uppriktig. Och jag säger ingenting jag inte själv har upplevt eller känt.

Han berättar om en uppväxt som startade i Israel och fortsatte i Argentina och Uruguay med flytt minst vart tredje år på grund av pappans jobb. Han berättar om den där längtan som alltid funnits där – efter mening, efter att få göra skillnad.

– Jag har judiska rötter och ville bli rabbi när jag var barn. Jag gick på några lektioner med den inriktningen, men tyckte det var dödstråkigt så det blev inget med det.

Istället blev det konstskola i USA som ledde till yrket fotograf och vidare till mötet med hans dåvarande fru. Livet var bra. Ett hus i Venice, två bilar, fritidshus i bergen och efter en uppväxt som konstant nykomling föddes en känsla av tillhörighet. Så kom sonen Kai och livet blev ännu rikare på kärlek – och smärta.

– Kai föddes åtta veckor för tidigt och vi spenderade flera månader på prematur-avdelningen på sjukhuset. Det kändes som att varje sekund bestod av liv och död. Jag minns att jag såg mig omkring, såg alla barn, alla som jobbade där – de som gav allt för att hålla alla små liv levande. Det tog tag i mig på ett sätt som inte gick att skaka av och jag började återigen fundera på vad jag gjorde i mitt liv som verkligen betydde något.

Valet att bli hemmapappa var inte svårt. Med en fru som tjänade mest var det dessutom givet att det var hans uppgift att vara hemma.

– Jag älskade det, älskade att vara Kais pappa. Men konstanta sjukhusbesök och bara det faktum att få ihop livet med barn och jobb slet på äktenskapet. Vad bygger ett förhållande? Historia? Eller nutid? Vi hade barnet. Vi hade vår historia. Massor av bra saker. Och vänskap. Men det fanns ingen kärlek kvar.

VAD ÄR KÄRLEK?
– Min son visade mig en helt ny sorts kärlek… Men i en relation… För mig är kärlek empati och medkänsla, men jag tror att många tyvärr fastnar i en typ av kärlek som snarare blir en affärstransaktion: ”Jag älskar dig om du ger mig det här.” En sak vet jag i alla fall säkert. Hat är inte motsatsen till kärlek, likgiltighet är.

De separerade, överens om att det var rätt, men samtidigt – vilse i snår av missförstånd och snedsteg. Skilsmässan blev en rättssak som slutade med att Shay förlorade vårdnaden om sin son.

– Världen rasade. Vem var jag om jag inte var Kais pappa? Jag förlorade mig själv. Tappade greppet och sakta men säkert rann jobb, inkomst och relationer ut mellan fingrarna och försvann.

Livet gick från att ha allt, till att bo i bilen och äta rester som människor lämnade efter sig på restauranger. Något som färgar hans syn på mat än idag.

– Jag bryr mig om vad jag stoppar i min kropp. Men jag vill inte ha en kropp som måste ha ren mat hela tiden. Jag äter gärna sådant som jag vet var det har växt eller levt. Jag har respekt för vad jag äter, men också respekt för att jag äter. Jag kan bli irriterad på det överprivilegierade som kommer med superfoods och ekologisk veganmat.

“Det ligger mat på min tallrik. Att vara medveten om att det inte är självklart är också viktigt.”

Fristaden från tomhet, blev veckor i bergen då Shay jobbade för  Northwest Outward Bound School som bergsguide med grupper av ungdomar som hamnat snett i livet.

– Det var som att… jag fick inte vara förälder till min egen son, men jag kunde vara den förälder de här barnen saknade. Jag fick chansen att spela en viktig roll i andra barns liv. Jag behövde det nog lika mycket som dem.

Under drygt ett år varvades veckor i bergen med veckor av ingenting, sedan tog det stopp. Orken och pengarna var slut. Bilen var kall, sorgen bottenlös. Shay ringde till Green Gulch Zen Center Monastery, ett buddistiskt center med fokus på zenmeditation och bad om att få komma dit samma dag. Utan pengar, utan något. De accepterade hans önskan, och det som till en början var tänkt att vara några veckor kom att bli nästan ett år.

– Jag hade egentligen inget mål med att åka dit, jag hade helt enkelt ingen annanstans att ta vägen. Jag hade tidigare besökt centret helt kort, och det var något som sa mig att jag skulle vara där. Och ja, när jag kom dit var det som att alla de tankar jag hade om världen och om mig själv fick ett språk i de redan existerande soto zen-traditionerna. Att om vi studerar det egna sinnet och ser livet runtomkring oss som ett uttryck för det, kan vi också se hur vårt ego formar och färgar av sig på världen omkring oss.

Under året som följde började Shay forma och sätta ord på sitt ansvar att på något sätt göra skillnad.

– Jag ville börja göra gott. Det kanske låter väl idealistiskt, men jag var uppfostrad i en kultur som gick ut på ”gör rätt för dig, älska andra” snarare än USA:s ”älska dig själv”-inställning till livet, så det var verkligen så det kändes. Som att det var dags och som att jag äntligen fick verktyg för att deala med de saker jag hade gått igenom och komma fram till vad jag värderar idag. Tankar kring att vara till tjänst och att inte skada någon var en del av varje morgonbön och ja… idén stannade hos mig. Även om jag såklart kan skada någon utan att mena det i vissa situationer.

Livet efter Green Gulch Center bestod av studier till ambulanssjukvårdare, jobb som klätterguide och… sporadiskt fotande. Vägen till Sverige stavas därför i n s t a g r a m.

– Åsa, min flickvän, hittade mitt instagramkonto… kommenterade en bild och ja… vi började ha kontakt. Till slut bestämde vi att jag skulle åka över till Sverige. Jag minns att jag frågade ”ska jag packa för några veckor eller för att stanna”.

“Packa för att stanna sa hon. Och det gjorde jag.”

Det är fem år sedan och Shay, som precis blivit svensk medborgare, ser sin framtid här i Sverige, även om känslan av otillhörighet ibland kommer ikapp honom.

– Jag sliter lite med det. Tillhörighet… Jag är inte en person med många vänner och den som ser mig på stan kan placera in mig i vilket fack som helst utan att känna mig… Är jag en muslim med långt skägg? En jude med stor näsa? Eller bara en farlig snubbe med mycket tatueringar? Men mina studenter gör att jag känner mig hemma. Jag tror det är därför det är så viktigt för mig att vara autentisk när jag träffar dem. Att få vara den jag verkligen är och ändå tillhöra. Folk frågar vad jag har för mål. Men jag har inga storslagna mål. Allt jag vill är att jobba lite mindre, tjäna lite mer och ha ett rött hus på landet fyllt av kärlek med plats för mina barn, några hundar, höns och getter. Jag pratar med min son i telefon i princip dagligen. Han är 12 år nu och kommer snart kunna åka över hit om han vill. Jag vill ha en plats till honom här. Det har tagit tid för mig att ens tillåta mig själv att säga att jag är pappa. Jag kunde inte leva utan honom, så allting föll. Och då förlorade jag honom. Men vi har bra kontakt, och jag hoppas och tror att vi kommer spendera tid tillsammans i framtiden.

Vardagen i Stockholm består till största delen av att undervisa. Och han gör det mycket, i snitt tre klasser om dagen.

– Jag har fått rådet att inte alltid ge allt för att hålla i längden, men jag kan inte göra det på något annat sätt. Det är min meditation. Kanske är jag också en smula påverkad av att vara uppväxt med en pappa som inte höll igen på kritik… jag har svårt att tro på att jag är tillräcklig. Jag försöker jobba med det på alla plan – som lärare, pappa, partner. Hur som helst, det kan påverka det faktum att jag har svårt hålla igen. Det, och att jag verkligen älskar mitt jobb.

VAD ÄR DET DU ÄLSKAR?
– Att ge människor en trygg plats. Se dem hitta sin sanning. Jag minns ett par, nyblivna föräldrar, som kom på min klass. I savasana kröp hon upp i hans famn. I den stunden kände jag att något gör jag i alla fall rätt. Om jag kan få skapa en plats där människor får plats att bara finnas, andas och älska så gör jag det jag ska, säger han och fyller i:

– Yoga är så mycket mer än asanas. Idag är vi ofta så fokuserade på de estetiska resultaten att vi slutar undersöka de sidor av oss som påverkar vilka vi verkligen är. Jag vet att jag provocerar mina elever ibland. Jag tror att det är viktigt att bli lite uppskakad då och då för att utvecklas. Vi kommer inte att uppleva upplysning utan att först ha mött vår smärta. Jag kanske gör dig obekväm i början av en klass, men om du litar på mig och stannar hoppas jag och tror att du kommer lämna den med en bra känsla och vara lite mer sann mot dig själv. Vem är jag när ingen ser på? Jag tror att det är med den frågan allt startar och att vi kan behöva hjälp för att se det med nyktra ögon.

Text: Erika Kits Gölevik Foto: Åsa Göransson

LÄS MER: Yoga Games Stockholm! Ses vi?